I used to be so strong

Jag ger upp... Eller borde väl göra det, för det här kommer inte att leda någonstans alls.

Har varit hemma onsdag och torsdag, det är någonting med stress och sjukdom som jag är väldigt allergisk mot. Eller vad ska jag tro, när humöret svänger med ljusets hastighet och jag har lyckats gråta mig till sömns tre kvällar i rad? Jag orkar helt enkelt inte det här mer. En paus är verkligen det jag behöver, men den kommer först om en vecka och frågan är om jag klarar av att vänta så länge egentligen?

Börjar fundera mer och mer på att stänga av allt tekniskt under jullovet, vilket då skulle betyda ingen dator och ingen mobil. Det hade varit så sjukt skönt, att verkligen bara lämna allt och ägna mig åt att umgås på riktigt samt att ta tag i mig själv och bestämma mig för vad jag ska göra med mitt liv. Det är ju trots allt bara ett halvår kvar, sen blir det studenten och sen ska man plötsligt vara stor och vuxen och klara av livet helt ensam. Okej att det kommer bli härligt med möjligheten att helt få styra mitt eget liv, men samtidigt, vem ska jag då stödja mig mot när det blir motigt och vem ska jag kunna komma hem till efter en lång dag och känna mig helt trygg med? Det skulle vara en lögn att säga att jag inte kommer sakna mina föräldrar, för det kommer jag, det är ett som är säkert.

Nu orkar jag inte utveckla det här mer, för ironiskt nog så har tårarna börjat rinna igen... Vem vet, jag kanske håller på att få ett stressrelaterat psykiskt sammanbrott? Det var nämligen såhär min mamma reagerade när hon gick in i väggen.
Sådan mor, sådan dotter.