Men det är när jag försöker som jag misslyckas

Vad är det som händer egentligen? Fredag var det ju för någon timme sedan, så varför sitter jag nu här och upptäcker att tiden sprungit ifrån mig igen och det är söndagkväll och jag har inte varit social och knappt varit ur huset, vad är det här?
Eller nja, nu tog jag väl i ändå, igår var jag trots allt i Malmö med pappa och brossan när de beställde en kontrabas för 14'995 svenska riksdaler. 3/4:dels, ska transporteras från Kina och kommer fram någon gång nästa eller nästa vecka igen. Nu undrar jag bara hur pappa har tänkt slå in den och om den går in under granen, jag tror inte det, med tanke på att den borde vara ungefär lika stor som själva granen, det tål att tänkas på det där.
Och just det, idag fick jag träffa sångtöserna, det är få personer som är så söta och bra som dom, jag gillar det skarpt! Vi är hur knasiga som helst, det kan inte förnekas, och damn vad roligt vi har ihop. Dock måste jag säga att jag är glad att jag har sluppit Alexandras dödshopp och våldtäkter sen vi höll på med musikalen i våras, och ja, det är lika mysko som det låter, så fråga inte. I alla fall, jag älskar er och det går inte att ändra på!
Efter repet gick färden vidare ut mot Center Syd och jag skaffade mig ett par nya, hela tygskor. (Det betyder inte att jag kommer sluta att använda dom gamla, även om det är hål i dom, men det är bra med ett par att byta med.) Pappa köpte en JULGRAN!!! Jag har noll julkänsla trots skyltningar överallt och det faktum att det är första advent idag, köphetsen står mig dessutom rakt upp i halsen redan. Vart är vårt konsumtionssamhälle på väg? Idiocracy here we come. (Ja, jag såg den filmen igår, och ja, jag skrattade, men ändå.)
Lite precisionskörning har jag faktiskt också hunnit med, jag kan alltså snart parkera mellan två bilar utan att tagga dom med färgen från pappas bil, ganska bra troligtvis. Men ja, det kändes att det var ett tag sen jag satt bakom en ratt och det får jag väl ändra på om jag så småning om ska kunna skaffa mig ett körkort, det är bara så svårt för mig att ta mig tid till det.

Oj, nu blev det kanske mycket på en gång och på ett väldigt oorganiserat sätt, som tankarna i mitt huvud ungefär. Det finns inget som inte är komplicerat längre, tack för det o allsmäktige, om det nu är så att mitt öde står skrivet i en gammal dammig pergamentrulle någonstans.
Får helt enkelt lyda mitt eget råd och le, för det gör faktiskt livet lite lättare.

The frutarian way no more

Sista dagen idag!
Efter 26 dagar som frukterian får jag nu alltså börja äta normalt och shit vad jag har längtat! Varm mat, så härligt, så härligt!
Men nej, det får bli ett längre inlägg imorn, om fysikfrustration och matglädje, jag orkar inte skriva mer just nu.
Puss på er från en glad köttätare.

<3

Jag hoppas, tror och vill.
Gör du?

Syster Yster, varför så dyster?

Jaha, så var helgen över igen.
Snabbt som attans, var tar tiden vägen egentligen?
Fredagen tillbringades till större delen i sängen med ont i halsen, täppt i näsan och ont i ryggen, nacken och axlarna. Inte jättekul. Masade mig dock upp och bakade muffins till mammas fest.
Vaknade piggelinum på lördag morgon, förutom halsen som hade blivit värre. Dagen flöt förbi med måttligt plugg och sedan kom då kvällen. Jag och Teo (tack för all hjälp gumman, hade inte klarat det utan dig <3) stod i nästan åtta timmar i köket, bar ut mat, bar ut och in tallrikar och diskade för hand, eftersom att "snabb"diskmaskinen varken diskade vare sig snabbt eller rent. Trots att det var slitigt var det faktiskt ganska trevligt och väldigt roligt att se alla "nyktra" vuxna. De dricker hur mycket som helst och sen undrar de varför vi ungdomar börjar dricka, dubbelmoral någon? Cyklade hem till Furulund vid två på natten och sov sen i elva timmar.
Idag, söndag, har tillbringats med fysikböcker, matteböcker och svenska i sällskap av Jenjen. Trevligt och lärorikt helt enkelt.
En helg som alla andra? Inte direkt, men den gick precis lika snabbt!
Adios amigos, nu ska jag äta lite mer russin

Ps. På fredag är det slut!
Ps 2. En månad kvar!

Hands down

Hela dagen, nästan i alla fall, gick åt till att skriva nationellt prov i svenska. Tror faktiskt att det gick ganska bra också, det var inte så farligt som väntat. Sen blev det bussen hem innan jag cyklade genom regnet och blåsten hem till Teo som jag inte hade träffat på länge. Det blev mycket snack om allt möjligt, väldigt välbehövligt. Blev hämtad av mamma så jag slapp cykla hem igen och nu får jag väl ta tag i fysiken, usch och fy och blö. Åt dessutom en liten bit jalapeño för att känna lite smak, jag börjar verkligen få dille på det här nu.

Och just det, i förra inlägget menade jag ju såklart kylen, inte frysen.

Mmm, it tastes just like raisins!

Humöret idag har inte direkt varit på topp. Bara tanken på frukt och nötter har gett mig kväljningskänslor och jag längtar efter riktig mat!!! Dock köpte pappa juice och russin till mig, tröst till max. Har inte ätit så mycket, varken igår eller idag, det blir så när mat mest känns avstötande.
I alla fall, jag blev pepppepp av ensemblerepet, för det lät faktiskt väldigt bra. Ibland blir jag bara så stolt över mig själv och hur min röst har utvecklats. Då blir jag glad.
Ingen läxa har gjorts, allt var faktiskt färdigt redan, och nu ska jag bara bestämma mig för om jag ska lägga mig nu eller titta färdigt på Grannfejden.

Puss och kram, skumbanan (som jag inte får äta, men riktig banan går bra)

Just det! Jag måste lägga bären i frysen så att dom tinar!

Som om allting har en mening

Det finns inget mer att skriva, inget mer att säga, inget mer att tillägga och trots det sitter jag här, dag ut och dag in och försöker få fingrarna att dansa fram ett par meningar som kanske, kanske kommer läsas av någon därute. Men varför? Varför är det så viktigt att folk vet hur jag tänker och känner? Särskilt när jag inte vet vem som läser, vem som tolkar, tyngden från samtliga sagda och osagda ord ligger som ett ok och samtidigt, samtidigt är de som en befrielse från censurens bojor.

Men nej, nu ska jag inte gå in mer på det där, för även om ni inte ser det så sitter jag och ler just nu. Minnena från kvällen hemma hos Helena igår gör sig påminda och då kan jag inte annat än glädjas åt vad livet har givit mig. Så därför skickar jag nu en stor kram till alla som läser detta, till alla som inte läser detta och till alla som behöver börja dagen med ett leende. För det är så det ska vara, förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället.

HALVTID