Det finns inget mer att skriva, inget mer att säga, inget mer att tillägga och trots det sitter jag här, dag ut och dag in och försöker få fingrarna att dansa fram ett par meningar som kanske, kanske kommer läsas av någon därute. Men varför? Varför är det så viktigt att folk vet hur jag tänker och känner? Särskilt när jag inte vet vem som läser, vem som tolkar, tyngden från samtliga sagda och osagda ord ligger som ett ok och samtidigt, samtidigt är de som en befrielse från censurens bojor.
Men nej, nu ska jag inte gå in mer på det där, för även om ni inte ser det så sitter jag och ler just nu. Minnena från kvällen hemma hos Helena igår gör sig påminda och då kan jag inte annat än glädjas åt vad livet har givit mig. Så därför skickar jag nu en stor kram till alla som läser detta, till alla som inte läser detta och till alla som behöver börja dagen med ett leende. För det är så det ska vara, förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället.
HALVTID
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar