Det är nu jag verkligen borde plugga religionen, men jag orkar inte. Det har satt sig en mental käpp som stoppar upp mina tankars kugghjul så ingenting fungerar som det ska. Provet imorgon får väl gå som det går.
Annars så är jag konstigt nog fortfarande väldigt pepp på allt, utom det faktum att jag sitter och fryser och mitt rum är svinkallt! Värm mig någon?
onsdag 30 september 2009
tisdag 29 september 2009
Träning
Friskis idag, fortfarande väldigt roligt men det kändes att jag var sjuk förra veckan. Tog verkligen ut mig totalt och det brukar jag inte göra... Suck.
Har i alla fall botat min träningsabstinens lite nu, det gillas. Och nästa vecka kan jag börja simma igen, härligt härligt!
Har i alla fall botat min träningsabstinens lite nu, det gillas. Och nästa vecka kan jag börja simma igen, härligt härligt!
måndag 28 september 2009
Like singin' in the rain
Första ensemblerepet idag, faktiskt riktigt roligt även om det verkligen inte sitter för min del. Fast det är väl det man har rep till, så att det ska kunna nötas in och bli fantastiskt bra. Jag känner mig i alla fall mer säker på min röst än vad jag någonsin har gjort förut och det känns helt underbart, tror att det beror på konserten i kyrkan i våras då jag äntligen bevisade för mig själv att jag har en bra röst, en röst med något speciellt. Det gillar jag skarpt!
Dessutom är det något med den här årstiden, med regnet och kylan som gör att jag får en extra skjuts uppåt. Jag trivs när det börjar bli höst, det är så mysigt, särskilt att vara ute och gå i skogen med regnet droppande ner från trädens grenar. Då blir jag på myshumör.
Dessutom är det något med den här årstiden, med regnet och kylan som gör att jag får en extra skjuts uppåt. Jag trivs när det börjar bli höst, det är så mysigt, särskilt att vara ute och gå i skogen med regnet droppande ner från trädens grenar. Då blir jag på myshumör.
söndag 27 september 2009
Tjejhelg
För det är så det har varit, har umgåtts med en hel hög med söta töser och det gör jag gärna om igen!
Började i fredags med ett sms till Emely, snabb fråga om vi skulle ses och det skulle vi absolut. Mötte upp med henne på bussen till Lödde och gick ett några varv på Center Syd, hon skulle fixa någonting till Marcus och jag passade på att köpa en present till Teo. Efter en snabb sväng hemom för att äta hamnade jag sedan hemma hos Emely tillsammans med Adde och då blev det film, närmare bestämt Kingdom of Heaven, som var helt okej även om jag inte direkt fattade allt...
Igår var jag först i Kivik på äppelmarknaden, detta med mamma, Kenneth och Anton. Det var ganska kallt, men väldigt trevligt. På kvällen hade Rebecka tjejmiddag med riktigt god vegetarisk mat och en hel massa snack, sådant som man borde göra oftare.
Helgens sammanfattande ord är alltså: Übernice!
Började i fredags med ett sms till Emely, snabb fråga om vi skulle ses och det skulle vi absolut. Mötte upp med henne på bussen till Lödde och gick ett några varv på Center Syd, hon skulle fixa någonting till Marcus och jag passade på att köpa en present till Teo. Efter en snabb sväng hemom för att äta hamnade jag sedan hemma hos Emely tillsammans med Adde och då blev det film, närmare bestämt Kingdom of Heaven, som var helt okej även om jag inte direkt fattade allt...
Igår var jag först i Kivik på äppelmarknaden, detta med mamma, Kenneth och Anton. Det var ganska kallt, men väldigt trevligt. På kvällen hade Rebecka tjejmiddag med riktigt god vegetarisk mat och en hel massa snack, sådant som man borde göra oftare.
Helgens sammanfattande ord är alltså: Übernice!
torsdag 24 september 2009
onsdag 23 september 2009
tisdag 22 september 2009
Den eviga sjukdomen
Hur ska man kunna lägga tid på att bli frisk när man sedan blir sjuk bara av att tänka på att ta igen allt det man har missat?
Samtidigt som jag vet att min kropp behövde den här dagen för att kunna göra sig fri från förkylningen känner jag av den där lilla klumpen i magen igen, oron som faktiskt dyker upp mer och mer sällan men som ändå finns där och gnager. Om jag ska leka lite hobbypsykolog så tror jag att den beror på mina egna höga krav på mig själv, för om jag inte kan vara bäst så är det inte värt något alls. Och jag kan inte vara bäst om jag inte har full kontroll, eller?
Trots allt så har det förbättrats under de senaste åren, jag känner mig inte lika misslyckad längre om jag inte får det där mvg:t eller om allt inte blir precis som planerat. Fast ändå så stör det mig något enormt när jag blir sjuk och måste stanna hemma, för det är verkligen att drabbas av något utanför min kontroll. Jag kan inte direkt be viruspartiklarna lite snällt att lämna min kropp, bara för att jag ska kunna ta mig till skolan och delta på mina lektioner.
Vad är det egentligen jag försöker säga med det här? Att jag är precis lika ung och osäker som alla andra och att jag verkligen hatar förkylningar? Ja, så är det nog.
Samtidigt som jag vet att min kropp behövde den här dagen för att kunna göra sig fri från förkylningen känner jag av den där lilla klumpen i magen igen, oron som faktiskt dyker upp mer och mer sällan men som ändå finns där och gnager. Om jag ska leka lite hobbypsykolog så tror jag att den beror på mina egna höga krav på mig själv, för om jag inte kan vara bäst så är det inte värt något alls. Och jag kan inte vara bäst om jag inte har full kontroll, eller?
Trots allt så har det förbättrats under de senaste åren, jag känner mig inte lika misslyckad längre om jag inte får det där mvg:t eller om allt inte blir precis som planerat. Fast ändå så stör det mig något enormt när jag blir sjuk och måste stanna hemma, för det är verkligen att drabbas av något utanför min kontroll. Jag kan inte direkt be viruspartiklarna lite snällt att lämna min kropp, bara för att jag ska kunna ta mig till skolan och delta på mina lektioner.
Vad är det egentligen jag försöker säga med det här? Att jag är precis lika ung och osäker som alla andra och att jag verkligen hatar förkylningar? Ja, så är det nog.
måndag 21 september 2009
En objektiv sanning
Du är som ett litet barn ibland, som om någon har tagit ifrån dig en favoritleksak och du desperat försöker få den tillbaka. Men istället för att på ett konstruktivt sätt ta tag i problemet, som faktiskt kan anses ligga hos dig, låter du din smärta och ilska gå ut över omgivningen och över den du anser ha felat mot dig, i detta fallet mig.
Nu vet jag vad du tänker, och det är sant, jag var den utlösande faktorn. Men det finns andra sätt att hantera ett slut på. Det värsta för mig är att du inte kan acceptera mitt val; jag vet att det gör ont, men nu är det såhär. Jag kan inte göra som du vill, för då skulle jag förtvina inombords, sakta ätas upp av känslan att det inte är rätt men att jag trots allt låter det fortsätta.
Jag var aldrig obligerad att berätta om mitt förflutna för dig, och för den delens skull, du frågade inte heller. Vad jag har gjort och inte gjort tidigare, särskilt sådant som har skett för längesen, rör på intet sätt det jag gör nu och på intet sätt dig. Visst, mina tidigare val har format den jag har blivit, men det behöver inte betyda att jag skulle göra samma sak igen eller att jag är stolt över allt jag gjort. Att du bildade dig en uppfattning utan att fråga mig visar klart och tydligt vem du är, att du inte litade på mig, utan att du istället benhårt trodde att jag hade felat mot dig. Det sårade mer än du någonsin hade kunnat såra mig på annat sätt. Särskilt som jag har råkat ut för liknande händelser förut.
Samtidigt visade det du gjorde att jag hade gjort rätt val, om du inte litar på mig, hur skulle du då kunna vara rätt för mig? Därför följde jag rådet från min mamma, rådet att inte låta dig såra mig än mer. För det var hon som tröstade mig, hon som inte brukar få se mig med tårarna rinnande. Jag antar att hon har sett det många gånger förut inom sitt arbete, och vet du vad det kallas? Känslomässig misshandel. Att du sedan väljer att kalla mig kall, bara för att jag gjorde valet att skydda mig själv från mer smärta, det är upp till dig.
Ta dig en titt i spegeln och begrunda det du ser, och nu menar jag inte det yttre, utan det du ser i dina ögon, din själs spegel. Blir du stolt? Eller ser du samma osäkra pojke som jag gör?
Nu vet jag vad du tänker, och det är sant, jag var den utlösande faktorn. Men det finns andra sätt att hantera ett slut på. Det värsta för mig är att du inte kan acceptera mitt val; jag vet att det gör ont, men nu är det såhär. Jag kan inte göra som du vill, för då skulle jag förtvina inombords, sakta ätas upp av känslan att det inte är rätt men att jag trots allt låter det fortsätta.
Jag var aldrig obligerad att berätta om mitt förflutna för dig, och för den delens skull, du frågade inte heller. Vad jag har gjort och inte gjort tidigare, särskilt sådant som har skett för längesen, rör på intet sätt det jag gör nu och på intet sätt dig. Visst, mina tidigare val har format den jag har blivit, men det behöver inte betyda att jag skulle göra samma sak igen eller att jag är stolt över allt jag gjort. Att du bildade dig en uppfattning utan att fråga mig visar klart och tydligt vem du är, att du inte litade på mig, utan att du istället benhårt trodde att jag hade felat mot dig. Det sårade mer än du någonsin hade kunnat såra mig på annat sätt. Särskilt som jag har råkat ut för liknande händelser förut.
Samtidigt visade det du gjorde att jag hade gjort rätt val, om du inte litar på mig, hur skulle du då kunna vara rätt för mig? Därför följde jag rådet från min mamma, rådet att inte låta dig såra mig än mer. För det var hon som tröstade mig, hon som inte brukar få se mig med tårarna rinnande. Jag antar att hon har sett det många gånger förut inom sitt arbete, och vet du vad det kallas? Känslomässig misshandel. Att du sedan väljer att kalla mig kall, bara för att jag gjorde valet att skydda mig själv från mer smärta, det är upp till dig.
Ta dig en titt i spegeln och begrunda det du ser, och nu menar jag inte det yttre, utan det du ser i dina ögon, din själs spegel. Blir du stolt? Eller ser du samma osäkra pojke som jag gör?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)