En objektiv sanning

Du är som ett litet barn ibland, som om någon har tagit ifrån dig en favoritleksak och du desperat försöker få den tillbaka. Men istället för att på ett konstruktivt sätt ta tag i problemet, som faktiskt kan anses ligga hos dig, låter du din smärta och ilska gå ut över omgivningen och över den du anser ha felat mot dig, i detta fallet mig.

Nu vet jag vad du tänker, och det är sant, jag var den utlösande faktorn. Men det finns andra sätt att hantera ett slut på. Det värsta för mig är att du inte kan acceptera mitt val; jag vet att det gör ont, men nu är det såhär. Jag kan inte göra som du vill, för då skulle jag förtvina inombords, sakta ätas upp av känslan att det inte är rätt men att jag trots allt låter det fortsätta.

Jag var aldrig obligerad att berätta om mitt förflutna för dig, och för den delens skull, du frågade inte heller. Vad jag har gjort och inte gjort tidigare, särskilt sådant som har skett för längesen, rör på intet sätt det jag gör nu och på intet sätt dig. Visst, mina tidigare val har format den jag har blivit, men det behöver inte betyda att jag skulle göra samma sak igen eller att jag är stolt över allt jag gjort. Att du bildade dig en uppfattning utan att fråga mig visar klart och tydligt vem du är, att du inte litade på mig, utan att du istället benhårt trodde att jag hade felat mot dig. Det sårade mer än du någonsin hade kunnat såra mig på annat sätt. Särskilt som jag har råkat ut för liknande händelser förut.

Samtidigt visade det du gjorde att jag hade gjort rätt val, om du inte litar på mig, hur skulle du då kunna vara rätt för mig? Därför följde jag rådet från min mamma, rådet att inte låta dig såra mig än mer. För det var hon som tröstade mig, hon som inte brukar få se mig med tårarna rinnande. Jag antar att hon har sett det många gånger förut inom sitt arbete, och vet du vad det kallas? Känslomässig misshandel. Att du sedan väljer att kalla mig kall, bara för att jag gjorde valet att skydda mig själv från mer smärta, det är upp till dig.

Ta dig en titt i spegeln och begrunda det du ser, och nu menar jag inte det yttre, utan det du ser i dina ögon, din själs spegel. Blir du stolt? Eller ser du samma osäkra pojke som jag gör?