Men det är när jag försöker som jag misslyckas

Vad är det som händer egentligen? Fredag var det ju för någon timme sedan, så varför sitter jag nu här och upptäcker att tiden sprungit ifrån mig igen och det är söndagkväll och jag har inte varit social och knappt varit ur huset, vad är det här?
Eller nja, nu tog jag väl i ändå, igår var jag trots allt i Malmö med pappa och brossan när de beställde en kontrabas för 14'995 svenska riksdaler. 3/4:dels, ska transporteras från Kina och kommer fram någon gång nästa eller nästa vecka igen. Nu undrar jag bara hur pappa har tänkt slå in den och om den går in under granen, jag tror inte det, med tanke på att den borde vara ungefär lika stor som själva granen, det tål att tänkas på det där.
Och just det, idag fick jag träffa sångtöserna, det är få personer som är så söta och bra som dom, jag gillar det skarpt! Vi är hur knasiga som helst, det kan inte förnekas, och damn vad roligt vi har ihop. Dock måste jag säga att jag är glad att jag har sluppit Alexandras dödshopp och våldtäkter sen vi höll på med musikalen i våras, och ja, det är lika mysko som det låter, så fråga inte. I alla fall, jag älskar er och det går inte att ändra på!
Efter repet gick färden vidare ut mot Center Syd och jag skaffade mig ett par nya, hela tygskor. (Det betyder inte att jag kommer sluta att använda dom gamla, även om det är hål i dom, men det är bra med ett par att byta med.) Pappa köpte en JULGRAN!!! Jag har noll julkänsla trots skyltningar överallt och det faktum att det är första advent idag, köphetsen står mig dessutom rakt upp i halsen redan. Vart är vårt konsumtionssamhälle på väg? Idiocracy here we come. (Ja, jag såg den filmen igår, och ja, jag skrattade, men ändå.)
Lite precisionskörning har jag faktiskt också hunnit med, jag kan alltså snart parkera mellan två bilar utan att tagga dom med färgen från pappas bil, ganska bra troligtvis. Men ja, det kändes att det var ett tag sen jag satt bakom en ratt och det får jag väl ändra på om jag så småning om ska kunna skaffa mig ett körkort, det är bara så svårt för mig att ta mig tid till det.

Oj, nu blev det kanske mycket på en gång och på ett väldigt oorganiserat sätt, som tankarna i mitt huvud ungefär. Det finns inget som inte är komplicerat längre, tack för det o allsmäktige, om det nu är så att mitt öde står skrivet i en gammal dammig pergamentrulle någonstans.
Får helt enkelt lyda mitt eget råd och le, för det gör faktiskt livet lite lättare.

The frutarian way no more

Sista dagen idag!
Efter 26 dagar som frukterian får jag nu alltså börja äta normalt och shit vad jag har längtat! Varm mat, så härligt, så härligt!
Men nej, det får bli ett längre inlägg imorn, om fysikfrustration och matglädje, jag orkar inte skriva mer just nu.
Puss på er från en glad köttätare.

<3

Jag hoppas, tror och vill.
Gör du?

Syster Yster, varför så dyster?

Jaha, så var helgen över igen.
Snabbt som attans, var tar tiden vägen egentligen?
Fredagen tillbringades till större delen i sängen med ont i halsen, täppt i näsan och ont i ryggen, nacken och axlarna. Inte jättekul. Masade mig dock upp och bakade muffins till mammas fest.
Vaknade piggelinum på lördag morgon, förutom halsen som hade blivit värre. Dagen flöt förbi med måttligt plugg och sedan kom då kvällen. Jag och Teo (tack för all hjälp gumman, hade inte klarat det utan dig <3) stod i nästan åtta timmar i köket, bar ut mat, bar ut och in tallrikar och diskade för hand, eftersom att "snabb"diskmaskinen varken diskade vare sig snabbt eller rent. Trots att det var slitigt var det faktiskt ganska trevligt och väldigt roligt att se alla "nyktra" vuxna. De dricker hur mycket som helst och sen undrar de varför vi ungdomar börjar dricka, dubbelmoral någon? Cyklade hem till Furulund vid två på natten och sov sen i elva timmar.
Idag, söndag, har tillbringats med fysikböcker, matteböcker och svenska i sällskap av Jenjen. Trevligt och lärorikt helt enkelt.
En helg som alla andra? Inte direkt, men den gick precis lika snabbt!
Adios amigos, nu ska jag äta lite mer russin

Ps. På fredag är det slut!
Ps 2. En månad kvar!

Hands down

Hela dagen, nästan i alla fall, gick åt till att skriva nationellt prov i svenska. Tror faktiskt att det gick ganska bra också, det var inte så farligt som väntat. Sen blev det bussen hem innan jag cyklade genom regnet och blåsten hem till Teo som jag inte hade träffat på länge. Det blev mycket snack om allt möjligt, väldigt välbehövligt. Blev hämtad av mamma så jag slapp cykla hem igen och nu får jag väl ta tag i fysiken, usch och fy och blö. Åt dessutom en liten bit jalapeño för att känna lite smak, jag börjar verkligen få dille på det här nu.

Och just det, i förra inlägget menade jag ju såklart kylen, inte frysen.

Mmm, it tastes just like raisins!

Humöret idag har inte direkt varit på topp. Bara tanken på frukt och nötter har gett mig kväljningskänslor och jag längtar efter riktig mat!!! Dock köpte pappa juice och russin till mig, tröst till max. Har inte ätit så mycket, varken igår eller idag, det blir så när mat mest känns avstötande.
I alla fall, jag blev pepppepp av ensemblerepet, för det lät faktiskt väldigt bra. Ibland blir jag bara så stolt över mig själv och hur min röst har utvecklats. Då blir jag glad.
Ingen läxa har gjorts, allt var faktiskt färdigt redan, och nu ska jag bara bestämma mig för om jag ska lägga mig nu eller titta färdigt på Grannfejden.

Puss och kram, skumbanan (som jag inte får äta, men riktig banan går bra)

Just det! Jag måste lägga bären i frysen så att dom tinar!

Som om allting har en mening

Det finns inget mer att skriva, inget mer att säga, inget mer att tillägga och trots det sitter jag här, dag ut och dag in och försöker få fingrarna att dansa fram ett par meningar som kanske, kanske kommer läsas av någon därute. Men varför? Varför är det så viktigt att folk vet hur jag tänker och känner? Särskilt när jag inte vet vem som läser, vem som tolkar, tyngden från samtliga sagda och osagda ord ligger som ett ok och samtidigt, samtidigt är de som en befrielse från censurens bojor.

Men nej, nu ska jag inte gå in mer på det där, för även om ni inte ser det så sitter jag och ler just nu. Minnena från kvällen hemma hos Helena igår gör sig påminda och då kan jag inte annat än glädjas åt vad livet har givit mig. Så därför skickar jag nu en stor kram till alla som läser detta, till alla som inte läser detta och till alla som behöver börja dagen med ett leende. För det är så det ska vara, förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället.

HALVTID

Vara nära, men ändå så borta

Humöret går uppåt, uppåt och nu har jag verkligen vant mig vid det här känns det som. Det är inte alls lika jobbigt med bara frukt längre, men trots allt längtar jag enormt mycket efter något med mer substans, något varmt. Mamma och brossan åt lax idag, som tur var var jag inte hemma just då för det hade varit nästan olidligt med tanke på att det är något av det bästa jag vet. Men men, nog talat om mat nu. Dagen har gått snabbt, lätt och smärtfritt och jag kom precis hem från sånglektionen som för första gången på flera veckor bara kändes helt underbart bra, enkelt och rätt. Det känns som att livet leker.
Imorgon är det fredag och även om jag inte har något inplanerat just då så känns det som att det kommer bli en bra helg. Särskilt som jag ska träffa Julia på lördag. Härligt värre.
Slutligen vill jag bara skicka en tanke till er som kände den tös som gick bort igår.

For it is true, when I stood on that high ledge this morning and viewed the land before me, I distinctly felt that rare, yet unmistakable feeling - the feeling that one is in the presence of greatness.
The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro

Could you ever be a real, real boy?

Jag är, trots att det regnar och är kallt ute, på superduperbra humör! Sov runt elva timmar i natt och det påverkar så himla mycket, dessutom så har vi DD idag, den sista på terminen visserligen, men jag tänker göra det mesta av den. Hittills har jag hunnit plugga en hel del, vilket känns skönt, och annars mest tagit det lugnt. Ikväll blir det träning med mamma, längtar som bara den för det var ett tag sen sist med tanke på att jag inte mådde bra förra veckan. Det verkar som att kroppen äntligen har börjat vänja sig vid dieten, humöret är jämt och lika högt som det varit innan och kroppen beter sig precis som den ska göra. Känns skönt som bara den. Senare idag måste dock mer nötter och mer frukt inhandlas, det börjar bli skralt på den fronten här hemma just nu. Uppdatering om det kommer väl ikväll eller senare i veckan, nu ska jag iväg till pappa och hämta träningskläder.

Föresten, grattis i efterskott till Teo som hade namnsdag igår, massa pussar på dig!

Underbara tortyr

En vecka som frukterian idag och humöret har betett sig som en jojo. Bara idag har jag gått från att vara väldigt pepp till att känna mig riktigt låg och allt det inom loppet av en halvtimme ungefär. Jag förstår inte hur man frivilligt bara lever på frukt och då har jag trots allt läst lite mer än halva My path to freedom: How fruit have changed my life and can change your's too. Jag genomgår just nu lite frivillig tortyr, tittar på Cookalong Live med Gordon Ramsay och verkligen suktar efter kött, varm mat, smaker överhuvudtaget för frukt smakar långt ifrån så mycket som jag behöver för att tillfredsställa mina smaklökar.
Min mage verkar tycka lika illa om den här prövningen som mitt psyke, den har krånglat en hel del på sistone och jag vet inte hur länge jag vågar låta den göra det, så om det inte är så att den blir bättre under veckan som kommer så kanske jag måste avbryta experimentet. Vilket jag samtidigt tycker är synd, för det är verkligen en utmaning att stå emot irritationskänslorna och fortsätta att leva på frukt och nötter trots att kroppen skriker efter en riktig måltid.

För att prata om något annat så måste jag säga att jag var en av dem som gav uttryck för sina glädjekänslor igår, nästa lördag ska vi måla Sverige lila. Jag pratar förstås om att Lundakören gick till final i körslaget. Även om jag bara sett programmet två gånger så måste jag säga att de är riktigt, riktigt bra och att killarna verkligen förtjänar det. Leende guldbruna ögon på skånska var något av det roligaste och samtidigt sötaste jag sett och hört på länge. Stor tummen upp för er och stort lycka till om en vecka.

Det stavas fru-stra-tion

Första inlägget sen i onsdags, mycket beroende på att jag inte har haft så mycket att skriva om, och det har jag egentligen inte nu heller, men jag behöver få ut min irritation någonstans.
Jag längtar efter varm mat, börjar verkligen tröttna på det här nu och det har trots allt bara gått sex dagar. Kroppen mår visserligen helt okej men jag saknar det sociala i att kunna sitta och äta tillsammans med min familj, vilket inte går nu eftersom att det bara skulle innebära onödig frestelse, särskilt som mamma lagade tacos igår och gjorde resterna till lunch idag. Herre gud vad sugen jag var, men istället blev det ett äpple och ett päron samt lite nötter för mig. Jag vill ha kött!
Det här verkar helt klart bli svårare än vad jag trodde, befinner mig dessutom smått frivilligt i isolation på mitt rum för att jag inte helt ska explodera på någon oskyldig människa här. Och det kommer sluta med att jag tröstäter nötter och tycker synd om mig själv. Blöhö!

Att vända på en femöring

Varför blir det så mycket svårare att komma på något att skriva när jag är positiv och mår bra? Ett av livets små mysterium och det tål att tänkas på och filosoferas om, men inte just nu, för nu ska jag berätta om min dag.

Klockan ringde sju imorse, då hade jag sovit i nio och en halv timme! Galet mycket enligt mig, men det behövdes nog, sömn är väldigt bra för att återställa och kurera kroppen. Segade mig igenom morgonen då jag hade väldigt lång tid på mig innan jag skulle iväg. Frukosten bestod av en smoothie av jordgubbar och en halv avokado samt en näve nötter. Drog sedan på mig halsduk, raggsockor, tjocktröja, vinterjacka och vantar då vädret inte tillät någon annan form av klädsel och cyklade hemifrån. Kom till stationen i Kävlinge tre minuter innan tåget skulle gå och det kom in på perrongen samtidigt som jag gick upp på den. Väl i Lund blev det att gå till Spyken, med motvind såklart, där jag och Jennika hade PA-tid med Cecilia och bland annat pratade om hur vi hade mått dittills och lite om vad jag skulle tänka på så att jag inte äter alldeles för lite. Lite senare vaccinerades vi mot svininfluensan, hade matte och så var det dags för lunchen som bestod av en halv cantaloupemelon och en halv pomelo. Kompleterade dock med ett köp av Brämhults apelsin- och hallonjuice på Coop innan det var dags för det fruktade samhälleprovet, som faktiskt inte kändes så svårt ändå, tummen upp för det. Avslutningsvis hade jag engelska, där hände det som vanligt inte särskilt mycket och jag knatade tillbaka till stationen och var där två minuter innan 16.39 tåget skulle gå. Men det gick naturligtvis inte som det skulle och när 16.51 tåget kom in, åtta minuter sent, hade det ännu inte kommit och var beräknat till 17.26. Stackars de som skulle till Teckomatorp säger jag bara. Väl hemma blev det middag bestående av ett halvt granatäpple, några björnbär och en massa saltade jordnötter. Har kommit fram till att jag kommer att ha ätit hur mycket nötter som helst innan denna perioden är slut, de är både goda och mättande och väldigt, väldigt beroendeframkallande.

Men nu funderar jag på att gå ut i köket och dricka lite mer juice, den är väldigt god måste jag säga.
Kyliga höstkramar från en person som längtar efter en kopp te.

Om livet var en mardröm

Idag har inte direkt varit min dag och humöret är ungefär nere vid knäskålarna just nu, så ni får stå ut med ett deprimerande inlägg.

Morgonen började inget vidare, mixade bär och en banan till frukost men kände mig ändå bara svimfärdig och tömd på näring. Åkte med pappa till skolan och kände mig bara sämre och sämre, vilket kulminerade i att jag spydde som en gris på en av skoltoaletterna och totalt tömde mitt system. Detta fick mig dock att må lite bättre och kemilabben och fysiken gick faktiskt helt ok. När det sedan var dags för lunch hade min mage däremot inte helt lugnat ner sig så det blev bara ett äpple och en bit gurka, kunde helt enkelt inte få ner mer. Det låga näringsintaget märktes på matten där jag hade svårt för att koncentrera mig och göra uppgifter som i vanliga fall inte skulle vara svåra alls. Som tur var var bioteknikslektionen inställd, så jag hade bara svenska efter det och slutade redan 14.40 istället för 16.20. Väldigt bra tänkte jag, då jag skulle hinna med bussen 15.23 och vara hemma långt tidigare än vanligt. Men tji fick jag, väl på stationen kom det såklart ingen buss och det fick bli 15.51 tåget till Kävlinge istället, med förhoppningen att det 16.08 skulle gå en buss som kunde ta mig hem. Men nej då, inte det heller, utan det slutade med att jag fick gå hem istället. Vilket tar ungefär 40 minuter och när man är kall, saknar vantar och har en tung väska att bära på är det precis så roligt som det låter, nämligen inte alls. Detta ledde till att jag var hemma ungefär kvart i fem och vrålhungrig som jag var blev det inte bättre av att jag knappt fick i mig något av vare sig pomelon(?) och det halva granatäpplet som jag försökte mig på att äta, utan istället fick jag stilla min hunger med nötter. Som ni läsare förstår så kommer jag definitivt att bli gravt undernärd och dessutom förstöra mina betyg helt om det fortsätter så här.
Kröp därför självömkande ihop i min fåtölj och läste ut boken Blod och Död, som jag faktiskt starkt kan rekommendera. Väl färdig med det sitter jag nu här och inser att det skulle vara bra att läsa på lite extra till samhälleprovet, även om jag har en känsla av att det mesta redan sitter. Inte direkt humörshöjande, om man säger så. Och inte blev det någon träning ikväll heller, men ändå, även om jag ville så hade nog inte min kropp klarat det i det tillståndet som den befinner sig i just nu.
Dock måste jag faktiskt avsluta med en liten positiv detalj, något som lyste upp min annars nattsvarta dag en hel del. Två små meddelanden på msn som talade om för mig att det faktiskt finns någon som bryr sig om hur jag mår. Jag antar att du som skrev det inte vet hur mycket det betydde för mig, men det värmde en hel del ska jag säga.

I regel är livet inte så hemskt, ska väl bara ge min kropp tid att vänja sig och om det inte går så får det helt enkelt bli min slutsats av allt det här. Jag tänker i alla fall stå ut ett tag till och hoppas så klart på en förbättring. Men men, det här är allt i textväg jag tänker bjuda på idag, tills vi ses igen Ciao Ciao.

A new way of life

Idag börjar mitt och Jennikas projektarbete på riktigt. För mig kommer det alltså bli 26 dagar då jag bara kommer att leva på frukt, bär och nötter. En intressant upplevelse enligt mig, frågan är bara om min kropp kommer att klara av omställningen utan att jag blir allvarligt sjukt eller får en massa brister på viktiga ämnen. På grund av detta kommer min blogg att handla en hel del om hur jag äter och mår, därav färgändringen och underrubriken.


Gick upp vid sju imorse för att hinna med 08.26 tåget till Lund och i förlängningen mitt utvecklingssamtal. Till frukost blev det en banan mixad med lite frysta björnbär, det negativa var att stavmixern orsakade en smärre olycka i köket, så innan jag kom på det optimala sättet att använda den var det bärbitar utspridda över hela köket. Kan alltså helt ärligt säga att morgonen kunde börjat bättre, fast å andra sidan när jag väl lyckades smakade slutprodukten ungefär som glass, gott och uppfriskande.
Cyklade iväg hemifrån till stationen, tog tåget, knallade genom Lund och knatade sen upp till fjärde våningen i C-huset. Där träffade jag Ulla, hon sa ungefär samma sak som vanligt, men ändå var jag kvar där i 20 minuter då hon fortsatte att prata en del om projektarbetet och klassen och allt möjligt.
Tänkte sedan försöka hinna med tåget tio i tio, men mötte istället Julia på Spyken. Hon hade totalt missat att vi hade DD och med tanke på var hon bor så kunde hon inte bara åka hem igen heller. Jag tyckte lite synd om henne men samtidigt, som den sadistiska människa jag är, så var det ganska roligt. Det resulterade i alla fall i att hon följde med mig bort till stationen och höll mig sällskap fram tills jag gick upp på perrongen för att ta tåget hem. Där träffade jag lustigt nog på min lillebror.
Väl hemma igen slutade det med att jag sov i två timmar innan lunchen som bestod av en avokado, ett äpple och en clementin, samt lite nötter. Känner mig fortfarande inte direkt pigg eller pepp på någonting och funderar lite smått på att "skolka" från ensemblerepet, även om jag vet att jag kommer att tycka att det är riktigt kul när jag väl är där, särskilt som det är två veckor sen vi repade senast. Dessutom måste jag plugga lite samhäll till provet på onsdag, så det är bäst att jag avslutar det här inlägget nu.

Puss på er, även ni som kommenterar anonymt.

Det är en på många tusen att ett frö slår rot

Att inte bli bakis är härligt, dubbelt så härligt när jag drack väldigt mycket mer än vad jag brukar igår. Som föresten var väldigt nice, kvällen och natten tillbringades hos Roffe i Åkarp, tackar än en gång för att jag fick sova där och slapp ta bussen hem ensam.

Imorgon börjar skolan igen, utvecklingssamtal klockan nio på morgonen en D-dag är bara inte okej, men det går väl att leva med. Får väl intala mig att det trots allt bara är sju veckor kvar, sen blir jag arton, året byts mot ett nytt och studenten är inte alltför långt borta. Skrämmande men samtidigt underbart. Jag vill ta steget ut i vuxenlivet nu, vill kunna styra över mig själv och mina val utan att ha mina föräldrar vakande över min axel. Det känns som att det bor något inom mig som vill ta sig ut, bryta sina bojor och flyga fritt, jag vill vara min egen. Men det är väl ett tag kvar innan det går.

Förövrigt har jag fallit pladask för Björns vänner. Nämnt det förut, javisst, men så är det, världens kanske bästa band enligt mig. Därför kommer flera av mina rubriker från deras texter, så även denna. Visa mig blev det idag.