Sitter vid matbordet hemma hos mamma, mitt emot brossan, och konstigt nog gör vi något gemensamt. Vi sitter och sjunger med i låtarna på hans iPod. Det är konstigt nog ganska mysigt, jag tror att han börjar växa upp.
Jag minns när vi var mindre, alla bråken vi har haft, alla skratt vi har skrattat, syskonkärlek i alla dess former. För även om han har gjort mycket som jag inte gillar så kommer han alltid vara min lillebror, vi är fast knutna vid varandra med band som aldrig kan brytas, band som jag verkligen skulle sakna om de inte fanns där.
Det är något speciellt med syskon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar