Bild från förra fredagen, eller snarare lördags morgonen, när jag satt och frös i väntan på tåget hem. Förövrigt efter en av årets bästa fester, härligt värre.
Det börjar verkligen bli höst nu, kallt och mörkt och folk blir deppade. Men inte jag, jag älskar den här årstiden! Att få gå ut och gå i regnrusket och mörkret, när ingen annan är ute, och bara känna vinden dra i mig är en oslagbar känsla. Jag är fascinerad av ensamheten, nattens svärta, kölden, trädens klor som klöser mot den stormiga himlen, allt sådant som bara kan definieras som smått makabert och som är standard i skräckfilmsindustrin. Jag älskar känslan av att vara lite osäker på vad som händer bara ett par hundra meter längre fram, en svag känsla av panik i mellangärdet, en av de få saker som får mig att känna mig levande.
Samtidigt är det perfekt för att rensa hjärnan, vinden blåser igenom och sopar rent de vindlande gångar som finns där, tar bort det onödiga och lämnar bara klarhet kvar. Kreativiteten flödar när världen nu går in i sitt mörka tidevarv, dock är det aldrig riktigt mörkt för vi människor ljusförorenar otroligt mycket.
Å andra sidan är det också otroligt mysigt att komma in efter en långpromenad, att dricka en kopp te och höra regnet piska mot rutorna. Att vira in mig i en filt och läsa en bra bok, helst med några ljus tända och doften från en glödande rökelsesticka sakta spridandes i rummet. Eller att titta på en film, gärna då skräckvarianten så att känslan av att inte vara riktigt säker åter genomsyrar mig.
För vad är egentligen bättre än att känna sig levande på riktigt? Att känna adrenalinet rusa genom kroppen och vara på helspänn? Jag kan tänka mig en eller två saker till som ligger nära, men enligt mig så finns det ingenting som toppar den känslan.
Då trippar jag som högst, men bara med livet som min drog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar