Mörkret var vår vän

Låtom oss yla mot månen
två dårar klädda i nattens svärta

Hon, vars skygga fägring
ledde oss in på mörkrets villovägar
Hon, med de sköna formerna
som förevigt kommer vara en fingertoppslängd bort
Hon, vars falska ljus
nu gör att vi balanserar på knivens egg

Vi som förr flög fria som fåglar
men nu är bundna till åtråns destruktiva flamma
Vingklippta olyckskorpar
med röster ärrade av olycklig sång
Som stämband täckta med varande sår
och med omöjliga drömmar som sakta nöts bort
Så låtom oss yla tills våra strupar trasas sönder
och blodet som förr gav oss liv
sakta dränker våra plågor
Ett slut värdigt två dårar
som föll för förförerskans falska lockelse
och glömde att det enda sanna ljuset kommer inifrån