Du kallar mig känslokall, och det kanske jag är, men det finns saker som jag måste bestämma mig för, för att kunna hålla huvudet över ytan.
Bredvid dig blev jag den gråa musen som jag var fram tills jag började på gymnasiet. Jag passade inte in i ditt umgänge, jag förlorade nästan mitt eget och jag blev ensam. Jag tystnade, samtidigt som mitt medvetna skrek. Att insikten kom på semestern var troligtvis ingen tillfällighet, att jag märkte att det finns så mycket mer jag vill göra, så mycket mer jag vill se. Jag är ingen småstadstös som klarar av att sitta och dricka tillsammans med 60-plusare, jag behöver hänga med folk i min egen ålder, behöver dansa, flumma, helt enkelt ha roligt!
Min mamma sa att jag jag hade valt någon som var ofarlig, och hon har rätt. Efter att ha blivit dumpad och sedan playad var jag väldigt skadad och visste inte vad jag förtjänade, när du sen visade intresse var det väl därför jag föll. Du var snäll, men det är inte det jag behöver, jag behöver någon som är intressant. Jag behöver bli tillfredsställd, både fysiskt och psykiskt. Jag behöver stimulans. Jag behöver leva. Det var därför känslorna svalnade, därför livet förändrades, därför vi är där vi är idag.
Nu vet du varför, och samtidigt vet jag varför. Det här ligger helt och hållet hos mig, inte hos dig. Samtidigt ångrar jag inte den tiden det var vi, även om jag vet att det hade varit bättre att det inte hade varit så. Du kommer alltid vara speciell för mig, dock inte på det sättet du vill.
Det här är inte skrivet för att såra dig, det här är skrivet för att förklara. Du känner inte mig egentligen, du vet inte vem jag är innerst inne och du vet inte vad som har hänt mig. Du vet inte hur skadad jag har varit och till viss del fortfarande är, och det är först nu när jag har insett det själv som jag kan bli hel igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar